Jag undrar om det går att kombinera autentisk kommunikation såsom att visa sig svag och sårbar , och att samtidigt bibehålla ett starkt varumärke?
alla förstår att alla de framgångsrikaste personerna har misslyckats flera ggr innan de lyckades. och när de var i den djupaste dalen, var det få personer som verkligen trodde på dom. De flesta runtomkring kanske bara nöjer sig med att peka finger och säga: Den där kommer det aldrig bli något av.
Den personen som har gjort djupdykningen kommer finna sig väldigt ensam i sina misslyckanden. till och med den närmaste kärleken kan försvinna.
Nu är frågan: hjälper det mig eller stjälper det mig, att dela med mig av mitt misslyckande. Hur landar detta hos andra egentligen?
Alla som är på väg till framgång behöver stöd hos människor runt omkring dom.
t.ex känn efter själv: låt oss ponera att jag precis har startat en fastighetsfond idag.
och jag skulle fråga dig som läser denna blogg: Vill du vara med i min Fastighetsfond? minimum investering är 200 000 kr. Fonden kommer att förvaltas av advokatbyrå grönberg&cederlöv, och alla beslut kommer tas gemensamt i gruppen för vilka objekt som skall investeras i. Pengarna kommer sättas in på advokatkonto, och jag kommer att skapa denna struktur och anskaffa tilräckligt med människor för att vi inom 3 månader kan komma igång och köpa vår första fastighet.
Den första tanken i dig skulle säkert bli: ja, ja hur stor tillit har jag till denna person egentligen? han har ju misslyckats med det mesta hittills, så varför skulle jag lita på att han skulle lyckas denna gång?
200 000 kr är ju enormt mycket pengar. vågar jag lita på att han fixar detta, eller inte?
Svaret är säkert redan klart. 97 personer av 100 skulle tacka blankt nej till att delta i min fastighetsfond, med vetskapen om min bakgrund.
Det finns en historia om en gammal överste som gick i pension vid 65 år från den amerikanska armén. Colonel Saunders(nedan kallad CS).
CS hade ingen aning om vad han skulle göra, så han satte sig ner och skrev en lista som innehöll alla saker som han kunde göra och som han visste att andra i hans närmaste omgivning uppskattade.
En av de sakerna var ett kycklingrecept som han själv hade kommit på och under årens lopp serverat hans nära och kära med stor uppskattning som belöning.
Han fick nu idén att sälja sitt kycklingrecept till en restaurang och sedan få provision på varje såld kyckling rätt.
Han hade en gammal ford, och han ägde en gammal vit kostym och en hatt. med dessa förutsättningar gav han sig ut på sin roadtrip för att sätta igång att presentera sin affärsidé för olika restauranger. han sov i baksätet på sin ford och hade en extremt tight marknadsbudget.
Så kom han till den första restaurangen, och CS gjorde sin allra första presentation. och restaurangägaren och hans anställda hånskrattade åt honom och kastade ut honom. Då gick han till nästa restaurang och gjorde en till. där skrattade dom ännu mer och skrek elaka saker till honom.
på detta sätt fortsatte han. för varje nej han fick gick han ut till sin ford och funderade på vad han kunde göra bättre nästa gång.
nu får ni gissa hur många restauranger han frågade innan han fick ett JA?
hela 1008 stycken presentationer gjorde han, och fick 1008 NEJ, men den 1009:e restaurangen sa JA. Där började sagan om Kentucky Fried Chicken, en global franchise som idag är en av världens största och mest kända koncept.
Tänk om han hade gett upp efter 1008. då hade det aldrig blivit något KFC.
När Thomas Edison hade gjort 3000 misslyckade försök till att göra ljus av elektricitet, sa en journalist till honom: Thomas, nu har du misslyckats 3000 ggr. fattar du inte att det inte går att göra ljus av elektricitet?
Då sa Thomas: jag tror inte du har förstått meningen med livet.. jag har inte alls misslyckats 3000 ggr. Jag har gjort 3000 lyckade experiment och identifierat 3000 orsaker till varför det inte går att göra ljus av elektricitet.
tilläggas skall att han gjorde sammanlagt över 10 000 försök innan han lyckades.
Thomas Edison levde efter devisen: IMFAMNA vilket betyder: inte mottaglig för andra människors negativa attityder
tillbaks till frågan om varumärke: vill jag dela med mig om hur många ggr jag misslyckats och samtidigt få människor med mig i mina projekt, eller ska jag låta bli att dela med mig av mina misslyckanden och bara dela med mig av mina lyckanden? eller sluta upp och dela med mig överhuvudtaget utan bara fokusera på vad den andra personen vill eller inte vill?
Vad tycker ni?